Perfekt hotell i Udaipur

Udaipur, Rajasthan, Indien

När jag steg ut på hotellets takterass, slogs jag av hur vackert Udaipur är. Utsikten inkluderar palatset.

Fick ett suveränt helkaklat, svalt, rent rum med balkong och nedsänkt badkar. Känns som min image av hardcore backpacker får sig en knäck av detta lyxlir. Utsikten från min balkong. Fick höra att monsunen var dålig föra året, så vattenståndet är lågt.

När jag började förhandla om hotellrum visade hotellchefen en skrubb utan fönster för 200 rps. Sedan betade vi av priskategori efter priskategori. Bestämde mig rätt kvickt för ett av deras dyraste rum, 750 rps. Det med bäst balkong. Nedan har jag markerat mitt rum precis under det gula hotellets takterass.

Fundering:
När jag ser vad jag vill hinna med på denna resa, så börjar jag känna mig stressad. Har varit ute i exakt fyra veckor och det kommer bli ont om tid att göra det jag vill på resterande sju veckor. Får nog förlänga med en till två veckor.
Hade tänkt soppa runt hemma i Stockholm de sista två veckorna i april, innan jag börjar jobba förste maj, men jag reser nog hellre då.
Tål att funderas på!

Summering av Mumbai

Denna indiska kuststad med 16,4 miljoner invånare har gjort ett gott intryck.
Havsbrisen gör att det är behagligt klimat och luften är inte lika förorenad som andra indiska städer.

För att vara en så stor stad tycker jag att trafiken rullar på bra, även om det är lika svårt att hitta parkering som i övriga storstäder.






Transporter av gods sker på många olika sätt. Det är lätt att hitta olika sorters bra resturanger. Den vanlige hårt arbetande Mumbai-bon käkar vanligen lunch ute på gatan.

Eller får sin lunch transporterad till arbetsplatsen enligt ett flera hundra år gammalt system som fungerar perfekt.

Till det negativa hör efterhängsna försäljare och dyrare hotellrum än i övriga Indien.

Vet inte riktigt varför jag stannande så länge. Hade nog ett behov av att bara vara.

Hej då Mumbai

Mumbai, Maharashtra, Indien

Vaknade igår med lätt huvudvärk. Käkade frukost med Bryan, samt sa hej då och lycka till med operationen.
Skickade hem ett 6,8 kilos paket, där jag fick professionell hjälp med inpackandet.

Tog eftermiddagståget till Ahmedabad och bytte sedan till nattåget till Udaipur.
Konstaterar igen hur bra jag mår på tåg och att tankarna blir mer fokuserade.

Elephanta Island

Mumbai, Maharashtra, Indien


Tog en heldagstur med Bryan till grottemplen på Elephanta Island. En timmes båtfärd till ön och sedan klättra upp för en kulle, där grottemplen ligger. De gick i samma stil som Ellora caves, men kändes som en billigare variant.

De stora uthuggna statyerna var imponerande, men i övrigt var de tknappt värt mödan att åka ut. Börjar kanske bli blasé på fantastiska grottempel.





En av templets tjuvar stal Bryans vattenflaska.













Drack för många öl med Bryan, Diane och Lisa på kvällen. Sista natten med gänget.
Imorgon lämnar jag Mumbai och åker vidare rakt norr ut till Udaipur i Rajasthan.

Stegräknare – Bye Bye!

Mumbai, Maharashtra, Indien
Antal steg cirka: 327.000

När jag gick förbi receptionen igår morse, så stod min agent Amjad och pratade med hotellchefen. Amjad meddelade att han hade tre bollywoodfilminspelningar på gång där de behövde västerländska statister. Denna gång lovade han att det var riktiga filminspelningar. En var redan samma kväll, från fem på kvällen till sju nästa morgon. En annan nästa dag. Den hade några riktigt stora namn, varpå han nämnde några som jag naturligtvis aldrig hört talas om. Jag tackade honom varmt och sa att det fick räcka med en dags statistarbete för mig. Jag kan konstatera att det finns hur mycket statistmöjligheter som helst i Bollywood. Om du som läser detta är intresserad av en bollywoodkarriär, kan jag skicka hans kontaktuppgifter.

Gårdagen ägnade jag åt massiv sightseeing, vilket innebar en lååång promenad:

• Startade med en italiensk gelate. Schysst!
• Besökte “St Thomas’ Cathedral”, Mumbais största kyrka. Inte imponerad!
• Därefter “Viktoria Terminus”, Mumbais centralstation som är uppsatt på Unescos världsarvslista. Förstod inte riktigt varför!
• Ramlade av en slump in på 150-årsjubilerande “JJ School of Art” och såg en elevutställning. Mycket imponerande!
• Strosade runt på “Crawford Market”, en av Mumbais inbyggda bazarer som är specialiserad på grönsaker, kött och levande djur. Färgrikt och stinkande! (Kuriosa: Rudyard Kiplings pappa, Lockwood Kipling, har gjort relieferna på Bazarens utsida)
• Gick sedan ned till “Marine Drive”, Mumbais strandpromenad. Upplyftande, varmt och svettigt!
• Som ledde fram till “Chowpatty beach”, en sandstrand mitt i stan, där vattnet inte bara är förorenat, utan direkt giftigt. Folkfestligt och barnfamiljvänligt!
• Därefter “Mani Bhavan“, Ghandis bostad i Mumbai . Landsfaderligt, moralstärkande och intressant!
• Åt en fruktsallad för 7 rps (≈1 krona). Vacker och läskande!
• Klättrade uppför en kulle och gick in i “Hanging Garden”. Fin utsikt och patetisk park!
• Tog en taxi till “Crossroads“, stadens största (och enda?) köpcentrum. Kände behov av att besöka en modern galleria, främst för att köpa toalettgrejor. Permanent stängt. Besviken!
• Tog ett knökfullt lokaltåg tillbaka till stadsdelen “Colaba“. Galet trångt och hjälpfull omgivning!

När jag slog och pressade mig ut från tåget, så blev jag av med min stegräknare. Trist! för den har känts som en kär vän, som hållit reda på mig. Tittar på den flera gånger per dag, speciellt mina aktiva dagar. Dessutom har det varit ett kul samtalsämne, både med indier och andra backpackers. Har ibland fungerat som isbrytare när man betat av de vanliga frågorna: “Where are you from?“, “Where have you been? “, etc. Är fullständigt säker på att det är omöjligt att få tag på en ny här i Indien. Samtliga indier jag pratat med har aldrig sett eller hört talas om något liknande. Den person som städar tågvagnen kommer inte ha en susning om vad han har hittat. Så nu är det slut med rapporteringen av antalet steg i min blogg!

På kvällen gick jag på libanesisk resturang med Bryan, Diane och Lisa.

Jag - en Bollywoodstjärna

Mumbai, Maharashtra, Indien
Antal steg: 306.779

När jag anländer till mötesplatsen, utanför den lokala McDonaldsresturangen, så sitter det redan två andra västerlänningar där. Efter hand tillkommer fler och fler tills vi slutligen är fjorton stycken personer med icke-indiskt utseende, som ser fram emot att ge nästa stora bollywoodfilm en internationell touch i form av västerlänska bakgrunds-statister.
Prick klockan åtta kommer min agent (!?) och tre personer till. De väljer ut de åtta vackraste/mest blonda/bäst klädda av oss. Du får fundera på vilken kategori jag hör hemma i. ;-)
Hade sett till att raka mig och sätta på mig några av mina nyinköpta kläder: en snygg svart skjorta, ett par ljusa chinos och ett svart läderbälte.

Dagen innan hade min agent utlovat att en lyxig aircon-buss skulle ta oss till inspelningsplatsen.
I realiteten placeras vi åtta i tre autorickshaws som tar oss till närmaste lokala tågstation. Lokaltåget vi tar blir snabbt sprängfullt. Folk hänger ut ur dörröppningarna (som saknar dörrar). De slåss för att stiga på och av. Här är det inte frågan om att snällt vänta tills de som vill lämna tåget har stigit av. Dennna halvtimmes tågresan ger oss en inblick i Mumbais rusningstrafik.
Vi är sex tjejer och två killar: tre finska tjejer, två ukrainskor, en kanadensiska, en amerikan och jag. Två personer från agenturen vallar oss. Skönt att för en gångs skull slippa tänka, utan bara följa med.
På tåget får jag reda på att det inte är en bollywoodfilminspelning vi är på väg till, utan en reklamfilm för tv.
Efter att vi slagit oss ur tåget, så väntade åter en autorickshawfärd.
När vi slutligen når inspelningsplatsen, så har det tagit oss en och en halv timma.
Förstår nu varför min agent var noga med att påpeka att den totala arbetsdagen skulle vara cirka tolv timmar. Gaget är 500 rps, vilket är cirka 85 kronor, dvs cirka vi får 7 kronor i timmen.En representanten från inspelningsteamet hälsar oss välkomna och säger sedan: “Det viktigast är att ni har på er samma kläder imorgon också.“

“Imorgon?“ undrar vi allihop. Ingen av oss åtta har hört något om två dagars jobb. Finskorna flyger hem nästa dag och vi övriga säger snabbt att vi inte kan binda upp oss för en dag till. Endast ukrainskorna (som är systrar) säger att de kan komma båda dagarna.
De tas åt sidan och börjar sminkas tillsammans med cirka tio indier. Vi övriga får vänta så länge, med kommentaren att vi kommer att behövas senare.

Vi sitter och läser, bjuds på frukost och sedan på lunch utan att något inträffar.Det blir naturligt så att vi delar in oss i tre grupper: finskorna, ukrainskorna och vi övriga tre.
Kanadensiskan heter Diane och reser runt i indien med en kompis, de har varit ute en månad.

Amerikanen heter Bryan och anlände till Mumbai för några dagar sedan. Han är här i Indien för att göra en ryggmärgsoperation. För åtta år sedan var han med om en bilolycka i USA där han skadade ryggen. I och med att han inte hade någon sjukförsäkring, hade han inte råd med kvalificerad vård. För tre år sedan började han förlora styrseln i vänster ben. Han klara sig ett tag med att träna ordentligt, men nu har det kommit till en nivå där han måste undersöka det ordentligt, troligen göra en operation. Han sa själv att han är ett “living proof“ på hur rätt Michael Moore har I sin film “Sicko”. Det amerikanska sjukvårdssystemet är sjukt.
Efter att kollat runt på internet över hela världen, så kom han fram till att Indien har den bästa sjukvården per betalad dollar. Skulle han betala undersökning och trolig opereration i USA skulle det gå på minst 100.000 till 300.000 dollar. I Indien kommer det ligga på cirka 5.000 till 8.000 dollar. För att få träffa en ryggspecialist i USA, som konstaterar att han behöver göra en ryggrönken, vilket Bryan redan vet att han behöver göra, så måste han betala minst 1.000 dollar för besöket. I Mumbai betalar han cirka 10 dollar för mötet och själva ryggrönken hamnar på under 100 dollar.

Det är intressant vilka människoöden man träffar på.

I början sitter jag snällt och väntar där de placerat mig, men efter lunch börjar jag se mig om. Går runt på området utan att någon bryr sig och ser många olika inspelningsmiljöer. Tågstation, tempel, stort fint hus, liten bygata, mm.

Det byggs och snickras lite var stanns inför kommande inspelningar och jag finner tre olika utomhustagningar som är på gång samtidigt. Går sedan in i den stora ladan där vår inspelningstudio ligger. Reklamfilmen skall marknadsföra en investmentfond. Den utspelar sig i restaurangmiljö och om jag fattat storyn rätt, så händer ungefär följande:
Ung vacker man, som intelligent nog investerat sina surt förvärvade slantar i denna suveräna investmentfond, har nu så mycket kosing att han kan bjuda sin undersköna flickvän på fin restaurang. Eftersom han blivit rik som ett troll, har han råd att gifta sig med henne, så han friar. Varpå en fullständigt motiverad gitarrspelare kommer fram och sjunger en serenad för dem. Så går det när man investerar i “Hederlige Harrys Begagnade Bilhandel-fond“ – Gör det du också!Räknar det till mer än hundra personer i studion, varav ett tjugotal är statister som agerar restauranggäster i bakgrunden.
Regissören är en korpulent man med ett litet pipskägg. Han sitter vid en monitor som visar kamerans bildfokus och han ger fåtaliga, lågmälda instruktioner till sin “Head Assistant Director“. Hon är en bestämd ung dam som inte tillåter någon att slappna av. Hon skriker nästan konstant i en megafon och verkar ge betydligt fler instruktioner än hon får från regissören. Till hennes hjälp har hon två eller tre “Assistant Directors“. Varav en som är ansvarig för oss statister. I övrigt är det ljussättare, ljudsättare, kameramän, byggjobbare, rekvisitatillverkare, tebryggare, etc. Det mest udda jobbet har killen som ser till att studiodörren inte öppnas för mycket. Dvs hans jobb är inte att öppna och stänga dörren eller att hindra personer från att gå ut och in, utan hans jobb är att sitta på en stol innanför dörren (som öppnas innåt) och med en pinne hindra dörren från att gå upp så mycket att ljuset utifrån påverkar ljussättning.

Jag började prata med den äldsta av de ukrainska systrarna mellan tagningarna. Hon visade sig vara mycket missnöjd med vårt gage. När hon pratat med några av de indiska statisterna fick hon reda på att de hade minst 1.300 rps per dag. Hon ville att vi västerlänningar skulle strejka eller i alla fall gemensamt tala med en av våra hjälpredor från agenturen om denna ojämlikhet. Jag påpekade att vi övriga ännu inte tagits i anspråk, så vår förhandlingsitts var inte den bästa. men jag lovade att gå och tala med dem.
När jag pratade med de övriga, kunde vi muntert konstatera att ingen av oss hade tagit detta extraknäck för pengarnas skull och de indiska statisterna hade troligen inte hade motsvarande två heltidsanställda hjälpredor, vars enda jobb det är att hålla reda på oss västerlänningar.Finländskorna var dock sura över att vi inte kunde få klart besked om vi över huvud taget skulle vara med eller inte. De skulle ju flyga hem nästa dag och kände att de slösade bort sin sista dag i Indien till ingen nytta.

Jag återkom till Lilia, som den äldsta ukrainska systern heter, med det negativa beskedet. Men jag erbjöd mig att bistå henne i förhandllingarna, då varken hennes eller den huvudansvariga hjälpredans engelska var speciellt bra. Han heter Elias och sa (naturligtvis!) att vårt gage är fråga mellan oss och vår agent. End of discussion! Jag påpekade att Lilian och hennes syster Galina hade en bra förhandlingssituation inför nästa dag.

Fick sedan en lätt surrealistisk känsla när jag satt och pratade med Lilia. Hon berättade om sitt liv i Ukraina där hon är utbildad ingenjör. Hon har haft tre jobb efter sin examen, varav ett var att rätta intagningsprov till universitetet. Det var ett bra jobb eftersom hon kunde tjäna en del extra om hon rättade i de sökandes favör - mot en extra summa under bordet. Tydligen är lönen så dålig att den är omöjlig att leva på, därför ses jobb där man kan tjäna lite vid sidan av som “Good jobs!“. Dock slutade hon med det när den nya presidenten började rensa upp bland hennes kollegor och några av dem hamnade i fängelse. Fast nu var det tydligen ingen risk längre, upprensningen bland mutkolvarna hade kommit av sig. Men hon hade tröttnat på det och ville istället försörja sig på att köpa in kläder och smycken i Indien för att sälja i Ukraina. Dock beviljades inga visum till personer som inte hade fast anställning och dessutom kunde vara svårt att få jobb i framtiden om man har ett hål i sitt CV. Så hon har för närvarande ett definierat jobb, där någon person hemma i Ukraina varje dag skriver upp när hon kommer och när hon går. Hennes månadslön på 120 dollar för jobbet som hon inte gör, har hon ingen aning om var den hamnar. Hon är bara glad för möjligheten att vara ute och resa utan att riskera sin framtid. Ukraina framstår som ett fixande och trixande system. Ibland är man glad över Sverige.

Klockan fyra drar finskorna utan att säga något och utan att få betalt.

Klockan sju bryter alla upp.

Vi gör vi samma resa tillbaka. De mötande tågen från Mumbai är även nu överfulla.Vårt tåg in till Mumbai är dock glest befolkade.
Vi är tillbaka vid McDonaldsresturangen klockan nio på kvällen, tretton timmar efter att vi startade.

Bryan, Diane, hennes kompis Lisa och jag avslutar dagen med några öl. Ukrainskorna var för trötta, de skall ju dessutom upp till en ny inspelningsdag imorgon.

Det blev inget genombrott i Bollywood för mig denna dag.

Vem är du?

När jag sitter och skriver denna blogg, så undrar jag ibland vem du som läser den är?
Tveka inte att skriva en kommentar om du känner för det, även på gamla inlägg. Eller skicka mig ett mail till ovanstående e-mail-adress!
Det gäller alla – vänner, familjen, kollegor, ytligt bekanta eller totala främlingar.
Jag gillar kontakten!
Sprid gärna blogg-adressen vidare till fler personer:
http://bjurulf.blogspot.com

Kulturdag

Mumbai, Maharashtra, Indien

Antal steg: 295.988

Inga nya bett denna morgon.

Besökte ”Chhatrapati Shivaji Maharaj Vastu Sangrahalaya” idag. Det är Mumbais centrala museum som tidigare hette ”Prince of Wales museum”.

Har en fantastiskt informativ och bra audioguide. Man går runt med hörlurar och knappar in det nummer som står angivet vid de främsta sevärdheterna.

Inte visste jag att jag var så intresserad av indiska miniatyrmålningar!
I övrigt fanns det statyer, vapen, exklusiva smycken, tibetansk konst, europiska renässansmålningar, östasiatisk konst, uppstoppade djur och mycket annat.

Tyvärr var ”National Gallery Of Modern Art” stängt, men ”Jehangir Art Gallery” var öppet.

Av de fyra utställarna var bara skulpturerna intressanta. Här en modern version av elefantguden Ganesh.

Går förbi massor med gatuförsäljare och fastnade för en äldre man som satt och sålde bitar av en enorm rotfrukt. Har aldrig sett något liknande. Den kallas ”kandamoul” och enligt den indiska ayurvediska medicinen är den bra för blodcirkulationen. Den var läskande, men smaklös och ganska träig. Ungefär som rå rödbeta.

Blev erbjuden ”Weed? Hashich?” av en man på gatan. Det händer ganska ofta, så jag börjar undra om jag ser ut som en knarkare (!?).

Denna gång stannade jag dock till och undrade om han faktiskt menade allvar. ”Står du med ditt lilla barn i famnen och erbjuder knark?” frågade jag. ”Sure!” svarade han och sedan sa han ”Woman?”. Då kunde jag inte hålla mig för skratt. ”Så du är inte bara en langare du är dessutom hallick, med din son på armen!”, kunde jag inte låta bli att konstatera. Detta är naturligtvis tragiskt, men det går inte att komma ifrån att det samtidigt är komiskt. Undrade om jag fick ta en bild och det gick bra. Frågade sedan om jag kunde hjälpa honom på något sätt, förutom att ge honom pengar. Vi kom överrens om att jag skulle köpa torrmjölk åt hans son.

På kvällen gick jag till en exklusiv resturang för att riktigt skämma bort mig själv.
Till förrätt - ostron från den södra delstaten Kerala. En rejäll biff till huvudrätt och fyra konstiga glassorter till efterrätt.
Det var en mycket god måltid, även om gorgonzolaglassen var lite väl underlig, till och med för mig.

Blev förvånad att hitta biff på menyn eftersom korna är heliga här i Indien. När jag frågade kyparen så visade det sig vara buffel, vilket tydligen är ok.

Klockan 08.00 imorgon bitti skall jag bli upphämtad för en filminspelning i Bollywood.

Lopporna anfaller

Mumbai, Maharashtra, Indien
Antal steg: 286.358

Vaknade i morse och konstaterade att något bitit mig under natten. Det var i och för sig inte många bett, så jag kan inte avgöra om det är loppor, myggor eller inbillning.
Efter att funderat en stund kom jag fram till att jag hade två val. Antingen checkar jag ut och hittar mig ett annat hotell eller så lägger jag två timmar på att personligen städa rummet ordentligt samt bespruta det med insektsmedel. Eftersom jag gillar rummet och hotellchefen Ahmad, så valde jag det senare alternativet.
Det var ett ovanligt tillfredställande arbete. Jag skurade golvet tre gånger. Använde tre sprayburkar med insektsmedel i rummet och sängkläderna. Släppte sedan in den förundrade personalen som fick bädda med nya sängkläder. Detta rum har inte varit så här rent på många år.

Tog det lungt resten av dagen.

Mumbai calling

Mumbai, Maharashtra, Indien
Antal steg: 278.089

Anlände igår morse med tåg hit till Mumbai.
Utanför den stora tågstationen kommer en kvinnlig västerländsk backpacker fram till mig och säger gråtande: “I can not take any more of India”.
Hon hade varit i Indien i fyra dagar och planerade att stanna i fyra månader. Hon hade just anlänt från Goa, som hon bara tyckte var ett knarknäste. Nu ville hon vidare till Jaipur, men fått olika uppgifter om var hon kunde köpa biljett.
Min uppfattning är att hon led av akut kulturchock. Hon kände det som att alla var ute efter henne och ville lura henne.
Själv hade jag tänkt börja leta hotel, men bestämde mig snabbt för att vara berhärtig samarit istället. Efter lite läsande i guidboken och frågande hittade vi biljettluckan för turister. Paya, som hon heter, köpte en biljett med avgång nästa dag.
Hon är sjubarnsmor från Israel och detta var hennes första resa på egen hand, så man kan förstå att det var tufft för henne. Hon var här för att ha semester, men också för att lära sig göra smycken. Tydligen är Jaipur ett bra ställe för det.
Att träffa henne gav mig en funderare på vad det innebär för olika människor att resa på det här sättet. Det hon hatade med detta land – är det jag älskar. Oförutsägbarheten och utmaningen. Man blir ofta överraskad. Där man förväntar sig svårigheter är det plötsligt lätt. Lätta saker visar sig svåra. Förvänta dig det oväntade!
Vi åkte till stadsdelen Colaba, där de flesta turisterna håller till och skiljdes åt.

Gillar hotellrummet jag fått. Stengolv och stenväggar, svalt och skönt. Blev dock irriterad på att personalen försökte klämma mig på några rupies extra för vare grej jag bad om. Det är bara småpengar, men jag gillar inte att känna mig lurad. Slutligen gjorde jag en markering när jag skulle lämna in tvätt. Det kostade 15 rps för stora och 7 rps för små klädespersedlar. De ville räkna mina kalsonger som stora. Då skällde jag ut dem. Det slutade med att jag och chefen, Ahmed, blev goda vänner och vi vet nu var vi har varandra.

Gick en lång promenad för att läera känna Mumbai och gillade den genast.

Skaffade mig ett lokalt mobilabonnemang. Kommer förenkla hotellbokningar, samt att kunna hålla kontakt med andra travelers.

Gick av impuls in i en exklusiv klädaffär, som jag av någon anledning gillade. Hittade några riktigt smakfulla skjortor och bestämde mig för att shoppa loss ordentligt. Normalt hatar jag att köpa kläder, så när jag någon gång får lust, så är det lika bra att passa på.
Köpte sex skjortor, två par chinos, ett par jeans, tre t-shirts, fem par strumpor, ett bälte och en slips . Sammanlagt cirka två tusen kronor. Blir till att skicka hem ett paket härifrån innan jag åker vidare.

När jag kom tillbaka till hotellet sa Ahmed att jag hade telefon. Tar luren och får prata med en kvinna som ber mig ta med fyra västerländska kvinnor till ett bröllop samma kväll. De skall kläs i indiska saris och delta i festligheterna. Jag är naturligtvis också välkommen. Vi kommer alla bli bjudna på käk.
Funderar en stund och säger sedan att jag tyvärr inte känner några kvinnor här och nog inte kan hjälpa henne.
Hade tidigare pratat med Ahmed om att jag ville delta som statist i Bollywood och han hade sagt att det hela tiden dyker upp personer på hotellet som söker västerlänningar.
När jag lagt på informerade jag Ahmed om att just detta inte riktigt passade. Han förstod och lovade fortsätta hålla ögonen öppna.

På kvällen övermannades jag av en lätt ensamhetskänsla. Det är sådant som kommer ibland.

Ajanta caves

Aurangabad, Maharashtra, Indien
Antal steg: 261.679

Servicen må vara usel på detta hotell, men jag sover som en stock. Åter en natts god sömn.

Åkte idag med en organiserad turisttur, då Ajanta caves ligger långt bort och svårtillgängligt. Dessa 30 grottor är enbart buddistiska och huggdes ut mellan 200-talet BC och 650-talet. De föll i glömska och hittades inte förrän en brittisk tigerjaktsexpedition fann dem 1819.

De var fantastiska, även om de i mitt tycke inte var lika imponerande som Ellora caves (om man nu skall jämföra). Här ligger tyngdpunketen på de välbevarade två tusen år gamla målningarna, snarare än de uthuggna grottorna själva. Tyvärr kunde inte min kamera göra någon av målningarna rättvisa.

De allra flesta av oss turister tog oss fram med apostlahästarna, men vissa valde ett annat transportmedel. Bra att denna sevärdhet kan nås av personer med rörelsehinder, men det går inte att komma ifrån att jag får associationer till europeisk överhöghet.

Hängde ihop med Matt, en journalist från Nya Zeeland under dagen. Som vanligt blev vi approcherade av indier som ville ta bilder tillsammans med oss. Det verkar som om en grupp indiers besök på en turistsight inte är komplett uten en sådan bild att ta med hem.

Träffade också San Yan, en koreansk backpacker.

Kul - då det lätt blir så att jag mest hänger ihop med andra västerländska backpackers. Efter att pratat med honom en stund och bland annat försökt få reda på vad han hade för uppfattning om FN:s nya generalskreterare Ban Ki-moon från Sydkorea. “United Nations?”, “Secretary-General?”, "Ban Ki-moon?" etc. Utan att han förstått ett jota av vad jag sagt, så insåg jag varför det lätt blir så att jag mest hänger ihop med andra västerländska backpackers.

Man vill så gärna få till en konversation, men man orkar bara anstränga sig till en viss gräns.

Idag kändes det som jag landade i mitt resande. Efter tre veckors backpackertillvaro, känns detta som en naturlig tillvaro.

Inatt åker jag vidare till Mumbai. Hade tidigare tänkt strunta i det, men ändrade mig efter att pratat med flera uppskattande backpackers.

Skall bland annat söka min lycka som statist i Bollywood. Lär alltid finnas plats för någon västerlänning i bakgrunden.

Ellora caves

Aurangabad, Maharashtra, Indien
Antal steg: 248.037

Gårdagens besök till Ellora caves var oerhört imponerande.

Efter en mycket god natts sömn, så blev jag vid frukostbuffén shanghajad av två andra backpackers, Marko från Slovenien och Jasmine från Schweiz.
Eftersom jag hade tagit reda på hur man bäst tar sig till Ellora caves, tyckte de att det var en god idé att göra sällskap.
De visade sig vara trevliga och jag fick flera bra tips om hotell senare under resan. De berättade också att de använt sig av "Couchsurfer". Det är en internetservice som kopplar ihop resenärer med bofasta personer i hela världen. Man får helt enkelt sova på en soffa eller bara ta en fika med en bofast på det ställe man besöker. Helt klart värt att kollas upp: http://www.couchsurfing.com/

Ellora Caves är fantastiska. Får helt klart läggas till en av mina främsta kulturella upplevelser.
Det består av 34 grottor och byggnader som huggits ut ur berget från 600-talet fram till 1000-talet. 12 buddistiska, 17 hinduiska och 5 jainistiska. Dessa tempelbyggnader från tre olika religioner, byggdes upp sida vid sida under religös tolerans.

Det otroliga är att de huggits ut direkt ur berget, flisa för flisa , utan några tidigare naturliga grottor att utgå från. Redan från början bestämdes exakt hur byggnaden skulle se ut.

Allt var imponerande, men mest imponerande var det hinduiska Shivatemplet "Kailasa" ovan. Det finns flera lika vackra eller kanske vackrare tempel i Indien, men med tanke på att hela byggnaden är uthuggen under 150 års tid av 7.000 arbetare, så tror jag inte det finns något lika imponerande tempel. Det är världens största monolitiska byggnad, dvs ur ett stycke skapat byggnadsverk.

Innefrån var templen också imponerande.

Den buddistiska guiden Sidharta var helt ok.

Efter guidningen när jag gick runt för mig själv ville en grupp indier ta en bild tillsammans med mig.

Den vanliga samlingen tempel-tiggare från djurriket