Celebration of death – Ashram dag 4 (efterm.)

Pune, Maharashtra, Indien
Antal steg: 219.425

En framstående medlem av ashramet, 59-åriga Cheta Rupa från Tyskland, dog dagen innan.
En cermoni, ”Celebration of Death”, skulle hållas i stora pyramiden 14.00.
Alla var välkomna till den och även till brännandet av kroppen nere vid floden efteråt.
Säga vad man vill om Osho-kulten, men ceremonier det kan dom. Det var en mycket vacker och värdig ceremoni rakt igenom, präglad av glädje och värme.
Det började med att alla samlades runt en blomsterprydd plattform placerad i centrum inne i pyramiden. Ljussättningen var vit och det märktes att de ansträngt sig med den. Musiker spelade lätta, glada melodier. Alla dansade, hyllade livet och döden.
Efter ett tag kom fyra bärare in med den döde på en öppen bår. Hon placerades på plattformen och hyllningarna fortsatte.
Några lämpliga ord från en inspelning av Osho samt några av hans skämt kring döden spelades upp.
Efter det bars hon ut och alla bildade procession framför och bakom båren. Musikerna följde med och fortsatte spela.

Vi gick sakta den knappa kilometern ner till floden. Då och då stoppade vi till, fyverkeripjäser brändes av, vi dansade och sjöng.
Innan hade jag tänkt, av respekt mot den döde och fotoförbudet som gäller i området, att inte ta några bilder under cermonin heller.
Men så fort vi lämnat området började alla ta bilder som galningar, så jag föll också till föga.

Polisen stoppade trafiken. Punes stadsbor stod och tittade eller följde med i tåget.
När vi kom ner till floden var eldplatsen förberedd.
Kroppen brändes under oförminskat klappande och musicerande.
Var och en lämnade ceremonin när det kändes rätt.
Den enda instruktion vi fått innan ceremonin, var att vi efteråt skulle duscha och byta kläder. Jag följde instruktionen, men kåpan fick jag nöja mig med att bara skaka av.
Har senare frågat en hindu om anledningen till detta. Fick svaret att det är av rent hygieniska skäl.

Det var en glad och fin dödsfärd. Så värdig att jag själv skulle uppskatta något liknande vid mitt eget frånfälle.
Följande Osho-citat stod att läsa vid meddelandet om att ceremonin skulle äga rum: ”Celebrate death too, because death is not the end of life but the very cresendo of life, the very climax. It is the ultimate of life.”
Min tolkning av detta och i enligt med den predikan är att Osho menar att vi är för rädda för döden. Så rädda att vi glömmer att leva.

Eftermiddagens ceremoni kändes som en värdig avslutning på mitt liv som Oshos lärjunge. Detta var det sista jag deltog i.

På kvällen träffades alla i gänget för att säga hej då. Förutom Dogan, som tidigare på dagen stod och hånglade med en blond skönhet, så han gjorde en annan prioritering.
Shabana och jag är de första i gänget att lämna Oshos trygga famn. Hon till Mumbai och jag till Aurangabad.

Det visade sig att vi alla hade ganska lika upplevelser av ashramet. Man väljer vad man vill ta till sig och inte av det som lärs ut.
Vi konstaterade att vi pratat med alla sorters typer bland dem som stannade i månader på ashramet. Även om vi kunde se att ovanligt många av dem var ganska trasiga människor, som verkade ha fastnat i ashramtillvaron.
När det gäller meditationerna var jag den som var mest kritisk. De andra hade uppskattat dem och ville forsätta lära sig mer. Medan jag, som var den med mest erfarenhet, ansåg att det finns meditationer och yoga som ger betydligt mer. Rådde dem att pröva andra meditationstyper, utan inslaget av kult.

Shabana och jag hade tidigare pratat om att bränna våra vinröda kåpor sista kvällen, som en reningsritual, men det kändes inte lika aktuellt efter eftermiddagens dödsceremoni.
Alla bytte e-mail-adresser och vi delade på en flaska fenny (starksprit från Goa) och sa hej då. En händelserik sista dag.

Klockan sex imorgon bitti tar jag buss till Aurangabad. Det är utgångspunkten för att se grottemplen i Ellora och Ajanta.