Antal steg: 278.089
Anlände igår morse med tåg hit till Mumbai.
Utanför den stora tågstationen kommer en kvinnlig västerländsk backpacker fram till mig och säger gråtande: “I can not take any more of India”.
Hon hade varit i Indien i fyra dagar och planerade att stanna i fyra månader. Hon hade just anlänt från Goa, som hon bara tyckte var ett knarknäste. Nu ville hon vidare till Jaipur, men fått olika uppgifter om var hon kunde köpa biljett.Min uppfattning är att hon led av akut kulturchock. Hon kände det som att alla var ute efter henne och ville lura henne.
Själv hade jag tänkt börja leta hotel, men bestämde mig snabbt för att vara berhärtig samarit istället. Efter lite läsande i guidboken och frågande hittade vi biljettluckan för turister. Paya, som hon heter, köpte en biljett med avgång nästa dag.
Hon är sjubarnsmor från Israel och detta var hennes första resa på egen hand, så man kan förstå att det var tufft för henne. Hon var här för att ha semester, men också för att lära sig göra smycken. Tydligen är Jaipur ett bra ställe för det.
Att träffa henne gav mig en funderare på vad det innebär för olika människor att resa på det här sättet. Det hon hatade med detta land – är det jag älskar. Oförutsägbarheten och utmaningen. Man blir ofta överraskad. Där man förväntar sig svårigheter är det plötsligt lätt. Lätta saker visar sig svåra. Förvänta dig det oväntade!
Vi åkte till stadsdelen Colaba, där de flesta turisterna håller till och skiljdes åt.
Gillar hotellrummet jag fått. Stengolv och stenväggar, svalt och skönt. Blev dock irriterad på att personalen försökte klämma mig på några rupies extra för vare grej jag bad om. Det är bara småpengar, men jag gillar inte att känna mig lurad. Slutligen gjorde jag en markering när jag skulle lämna in tvätt. Det kostade 15 rps för stora och 7 rps för små klädespersedlar. De ville räkna mina kalsonger som stora. Då skällde jag ut dem. Det slutade med att jag och chefen, Ahmed, blev goda vänner och vi vet nu var vi har varandra.
Gick en lång promenad för att läera känna Mumbai och gillade den genast.
Skaffade mig ett lokalt mobilabonnemang. Kommer förenkla hotellbokningar, samt att kunna hålla kontakt med andra travelers.
Gick av impuls in i en exklusiv klädaffär, som jag av någon anledning gillade. Hittade några riktigt smakfulla skjortor och bestämde mig för att shoppa loss ordentligt. Normalt hatar jag att köpa kläder, så när jag någon gång får lust, så är det lika bra att passa på.
Köpte sex skjortor, två par chinos, ett par jeans, tre t-shirts, fem par strumpor, ett bälte och en slips . Sammanlagt cirka två tusen kronor.
Blir till att skicka hem ett paket härifrån innan jag åker vidare.När jag kom tillbaka till hotellet sa Ahmed att jag hade telefon. Tar luren och får prata med en kvinna som ber mig ta med fyra västerländska kvinnor till ett bröllop samma kväll. De skall kläs i indiska saris och delta i festligheterna. Jag är naturligtvis också välkommen. Vi kommer alla bli bjudna på käk.
Funderar en stund och säger sedan att jag tyvärr inte känner några kvinnor här och nog inte kan hjälpa henne.
Hade tidigare pratat med Ahmed om att jag ville delta som statist i Bollywood och han hade sagt att det hela tiden dyker upp personer på hotellet som söker västerlänningar.
När jag lagt på informerade jag Ahmed om att just detta inte riktigt passade. Han förstod och lovade fortsätta hålla ögonen öppna.
På kvällen övermannades jag av en lätt ensamhetskänsla. Det är sådant som kommer ibland.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar