Oshos ashram från utsidan

Pune, Maharashtra, Indien
Antal steg: 145.406

Vaknade efter en ganska god natts sömn på tåget. Även om tåg tog 18 timmar jämfört med 13 timmar med buss, så var det helt klart värt det. Inga ojämna vägar, inga avgasförgiftningar och möjlighet att gå upp och röra på sig.
Tåg är definitivt ett mer civilicerat sätt att resa på än buss i Indien. Oavsett bussens standard.

På nattåget träffade jag två australiensiska tjejer som också varit i Hampi. En hade klippklättrat i Hampi. (Indiens bästa klättring finns där.) Hon skulle vidare till Mumbai.
Den andra gick av i Pune för att kolla in Oshos ashram, precis som jag.

Vi åkte till ashramet tillsammans och köpte biljetter till deras 45 minuters presentation på eftermiddagen.
Australiensiskan heter Shabana och vi åt en god frukost på ”The German Bakery”, en samlingspunkt för backpackers och Oshoanhängare i Pune.

Hittade, efter vissa svårigheter, ett ganska ruffigt boende. Jag kommer nog att skämma bort mig själv med lyxigt boende på ashramet någon eller några nätter.

Presentationen av "Osho Meditation Resort" bestod av en 35 minuter lång video, som visar bilder från ashramet och personer som berättar om den internationella miljön, möjligheterna till avslappning, meditation av alla sorter, självkännedom och resortaktiviteter, som pool, jacuzzi, tennis, mm.
Det jag slås av i videon är att Oshos person tonas ned. Han visas aldrig på bild, hans röst hörs vid ett tillfälle och videon börjar och slutar med skrivna citat av honom. Det är allt.
Ashramet påminner om yogalägret jag var på i somras – dvs ett lekläger för vuxna.
Presentationen består också av en 10 minuters promenad inne på området. Vi måste vara helt tysta och gå i två led. Det är en vacker miljö med mycket växter och svarta byggnader. Alla personer är klädda i samma sorts vinröda kläder. Den uniforma klädseln ger intryck av en kult, annars känns beskrivningen från boken ”Guru” väldigt överdriven. Skrapar man lite mer på ytan kanske kulten kryper fram mer?

Efter presentationen skriver jag in mig för nästa dag. För att vara Indien är det dyrt, men i Europa hade det varit mycket billigt. 1300 rps (ca 200 kronor) för inskrivning, en halvdags introduktionskurs och första dagens passerkort till området och dess kostnadsfria basutbud av meditationer.
Därefter 80 kronor per dag för passerkort. Personer med indiskt medborgarskap betalar bara en tredjedel, vilket jag tycker är sympatiskt. Det gör det till mindre av en exklusiv klubb för rika västerlänningar.
Dessutom tillkommer kostnad för den obligatoriska vinröda klädseln på dagen och en motsvarande vit för kvällsmeditationen, 400 rps vardera (dvs ca 70 kronor). Dessa kan dock köpas second hand för cirka halva summan i butiker utanför området. Antar att mängden kåpor som lämnas kvar efter vistelser här är stor.
Vill man stanna längre går det att jobba sex timmar per dag, vilket ger en gratis boende och passerkort. Men då måste man betala någon form av engångssumma, som jag tror varierar beroende på hur länge man tänker stanna. Nåväl, det blir (nog?!) inte aktuellt för mig.

Inskrivningen består av fotografering, personliga uppgifter samt ett HIV-test. Det gör en ju något fundersam på vad man gett sig in på. Deras förklaring är att Osho hade en vision i mitten på åttio-talet, då AIDS-hysterin var som värst, att minst en tredjedel av jordens befolkning skulle ha dö i AIDS före år 2000. Så han gav en direkt instruktion om att HIV-test skulle vara obligatoriskt och att inga HIV-positiva kan accepteras som lärjungar.

Nåväl, imorgon börjar min ashram-tillvaro.