Antal steg cirka: 327.000
När jag gick förbi receptionen igår morse, så stod min agent Amjad och pratade med hotellchefen. Amjad meddelade att han hade tre bollywoodfilminspelningar på gång där de behövde västerländska statister. Denna gång lovade han att det var riktiga filminspelningar. En var redan samma kväll, från fem på kvällen till sju nästa morgon. En annan nästa dag. Den hade några riktigt stora namn, varpå han nämnde några som jag naturligtvis aldrig hört talas om. Jag tackade honom varmt och sa att det fick räcka med en dags statistarbete för mig. Jag kan konstatera att det finns hur mycket statistmöjligheter som helst i Bollywood. Om du som läser detta är intresserad av en bollywoodkarriär, kan jag skicka hans kontaktuppgifter. Gårdagen ägnade jag åt massiv sightseeing, vilket innebar en lååång promenad:
- Startade med en italiensk gelate. Schysst!
- Besökte “St Thomas’ Cathedral”, Mumbais största kyrka. Inte imponerad!
- Därefter “Viktoria Terminus”, Mumbais centralstation som är uppsatt på Unescos världsarvslista. Förstod inte riktigt varför!
- Ramlade av en slump in på 150-årsjubilerande “JJ School of Art” och såg en elevutställning. Mycket imponerande!
- Strosade runt på “Crawford Market”, en av Mumbais inbyggda bazarer som är specialiserad på grönsaker, kött och levande djur. Färgrikt och stinkande! (Kuriosa: Rudyard Kiplings pappa, Lockwood Kipling, har gjort relieferna på Bazarens utsida)
- Gick sedan ned till “Marine Drive”, Mumbais strandpromenad. Upplyftande, varmt och svettigt!
- Som ledde fram till “Chowpatty beach”, en sandstrand mitt i stan, där vattnet inte bara är förorenat, utan direkt giftigt. Folkfestligt och barnfamiljvänligt!
- Därefter “Mani Bhavan“, Ghandis bostad i Mumbai . Landsfaderligt, moralstärkande och intressant!
Åt en fruktsallad för 7 rps (≈1 krona). Vacker och läskande!- Klättrade uppför en kulle och gick in i “Hanging Garden”. Fin utsikt och patetisk park!
- Tog en taxi till “Crossroads“, stadens största (och enda?) köpcentrum. Kände behov av att besöka en modern galleria, främst för att köpa toalettgrejor. Permanent stängt. Besviken!
- Tog ett knökfullt lokaltåg tillbaka till stadsdelen “Colaba“. Galet trångt och hjälpfull omgivning!
När jag slog och pressade mig ut från tåget, så blev jag av med min stegräknare. Trist! för den har känts som en kär vän, som hållit reda på mig. Tittar på den flera gånger per dag, speciellt mina aktiva dagar. Dessutom har det varit ett kul samtalsämne, både med indier och andra backpackers. Har ibland fungerat som isbrytare när man betat av de vanliga frågorna: “Where are you from?“, “Where have you been? “, etc. Är fullständigt säker på att det är omöjligt att få tag på en ny här i Indien. Samtliga indier jag pratat med har aldrig sett eller hört talas om något liknande. Den person som städar tågvagnen kommer inte ha en susning om vad han har hittat. Så nu är det slut med rapporteringen av antalet steg i min blogg!
På kvällen gick jag på libanesisk resturang med Bryan, Diane och Lisa.
1 kommentar:
Yes, det väcks en del minnen när jag ser bilderna på strandpromenaden. Mötte en otroligt mager japan som försökte lura mig på pengar, mycket fishy. eftersom han någonstans var ganska trevlig, mitt i allt, bjöd jag honom på middag, men det fick räcka där. Min gissning är att han absolut sysslade med droger, både som försäljare och brukare.
Skicka en kommentar