Summering av Oshos ashram

Pune, Maharashtra, Indien

Det har varit fyra intressanta och lärorika dagar.
Min tolkning av vad som försöker läras ut här, är fördjupad självkännedom och en möjlighet att nå ett upplyst tillstånd. Inte genom intellektuellt tänkande, utan försöka komma bortom det. Att genom meditation (fysiska och stilla övningar), nå ett inre tillstånd av stillhet och medvetenhet.

Det jag söker genom meditation och yoga är inre frid och ökad närvaro i nuet. Inte leva i det förflutna eller i framtiden – utan vara här och nu. Speciellt försöka stilla den ständiga strömmen av tankar som går genom hjärnan hela tiden. Att uppnå flera ögonblick av tankevila.
Jag hade förväntat mig fler sådana stunder här, med tanke på hur många meditationer jag deltog i och platsens lugna skönhet.
Men på det planet har ashramet varit en besvikelse för mig. Den yoga jag gör hemma i Stockholm är överlägsen den de lär ut här, när det gäller att nå inre stillhet och en ökad medvetandenivå.
Dessutom finner jag Oshos lära betydligt grumligare än annat jag läst eller deltagit i. Eckhart Tolles bok ”The power of now” ger mig betydligt mer än något av det Osho framför. De säger båda ungefär samma sak, men Tolle når mycket djupare i mig.

Så jag har inte lärt mig något nytt på vägen mot inre upplysning. Osho är mest gammal skåpmat för min del.
Den främsta skillnaden mellan detta och yogalägret jag var på förra sommaren, var att där kunde man välja och välja bort. Det var ett smörgåsbord av olika sorters andliga och kroppsliga övningar. Det fanns till och med ett seminarium kallat: ”Bli din egen guru”, som ifrågasatte relationen mästare/lärjunge helt och hållet.
Jag skulle vilja likna Ängsbacka vid en fruktkorg med ett stort utbud – plocka och blanda som du vill. Oshos ashram är också en fruktkorg – men den innehåller bara äpplen.
De erbjuder till synes många olika kurser, men allihop grundas på Oshos lära och hans metoder, vilket gör dem enhanda och endimensionella. Om man dessutom inte köper att Osho är någon form av halvgud som skall dyrkas, så har du inget här att göra.
Lägg därtill att värmen jag kände på Ängsbacka saknas här.

Jag anklagar egentligen inte Osho. Han hade bra saker att säga och sa dem på ett intessant sätt. Ett sätt som talar till ens undermedvetna snarare än till ens medvetna jag. Osho väser fram sin ord och det är långt mellan orden. Själv sa han att åhöraren inte skall lyssna på orden han säger, utan lyssna på tystnaden mellan orden. Han tyckte det var bra om folk blir sömning av det han säger – då har han fått dem att slappna av. Att han sedan blev galen av makten och krävde lydnad och Rolls Roycer, kan man tycka vad man vill om. Enligt Zack Oyeahs bok ”Guru”, så mådde inte Osho så bra mot slutet av sitt liv. Zack Oyeah summerar det i sin bok på följande vis: ”Man kan nog säga att indiska guruer inte alltid mått så bra av mötet med västerländska lärjungar.”

Jag anklagar däremot Oshos lärjungar som tror att upplysning kan uppnås genom dyrkan av en upplyst mästare. Det anser jag är hundra procent fel! Lyssna med respekt, ja, men med dyrkan, nej!
Upplysning nås endast genom att inse det gudomliga i sig själv och att detta gudomliga genomsyrar allt.

Så om jag nu inte fått ut speciellt mycket från Oshos meditationer, så har jag därmot lärt mig mycket från Oshos lärjungar. Inte nödvändigtvis det de tror sig lära ut.
Att delta i själva sekttillvaron och försöka vara en del av den. Att innefrån se en grupp personer slaviskt följa regler och som gemensamt lämnat det individuella tänkandet.
Mötte många som tillbringat månader på ashramet. De har säkert lärt sig en hel del om sig själva, men som sedan fastnat i en trygg bommulstillvaro här. Jag hade känslan av att jag träffade personer som bytt ett mentalt fängelse mot ett annat.

Har dessutom fått en fördjupad förstålse för kulter och gruppdynamik generellt. Som med det mesta, så är bilden aldrig helt svart eller helt vitt. Man tror att man har förstått och insett, för att i nästa ögonblick uppleva dess motsats. Här finns cirka tusen individer – alla med sin individuella historia.

Andelen människor som är direkt tokiga är högre här, än i samhället generellt. Jag tror dock inte de blivit tokiga här, utan var det troligen redan innan de kom hit. Vissa hör hemma på mental institution. Exempelvis en kvinna vi kallade ”Crazy dancing flower lady”. Man träffar på henne på området dansandes med ett galet grin på läpparna och blommor i händerna. Hon verkar ha små ritualer för sig. Jag tycker det är bra att hon accepteras här. Här kan hon få vara tokig utan att skadas eller skada andra. Hon är troligen lyckligare här, än någon annanstanns. Den bifogade bilden av henne tog jag vid dödsceremonin.

Jag uppskattar fotoförbudet på området. Skulle själv inte vilja hamna på bild i detta sammanhang.

Så ... kan jag rekommendera att besöka detta ashram? Absolut! Det är en mycket intressant erfarenhet.

Vill du veta mer så gå in på http://www.osho.com/ och även http://www.angsbacka.se/ .

Känner dock att detta varit ett riktigt lyxashram. Min guidebok kallar det ”The armani of ashrams”. Det är troligen det lyxigaste ashramet i hela Indien.
Jag vill pröva något mer ashram. Om inte annat, så för att kunna jämföra och få en breddad erfarenhet.
En idé jag har är att hitta ett tibetanskt influerat ashram. Då får jag mer insikter i lamaismen inför min fortsatta resa in i Tibet på köpet.