Jag - en Bollywoodstjärna

Mumbai, Maharashtra, Indien
Antal steg: 306.779

När jag anländer till mötesplatsen, utanför den lokala McDonaldsresturangen, så sitter det redan två andra västerlänningar där. Efter hand tillkommer fler och fler tills vi slutligen är fjorton stycken personer med icke-indiskt utseende, som ser fram emot att ge nästa stora bollywoodfilm en internationell touch i form av västerlänska bakgrunds-statister.
Prick klockan åtta kommer min agent (!?) och tre personer till. De väljer ut de åtta vackraste/mest blonda/bäst klädda av oss. Du får fundera på vilken kategori jag hör hemma i. ;-)
Hade sett till att raka mig och sätta på mig några av mina nyinköpta kläder: en snygg svart skjorta, ett par ljusa chinos och ett svart läderbälte.

Dagen innan hade min agent utlovat att en lyxig aircon-buss skulle ta oss till inspelningsplatsen.
I realiteten placeras vi åtta i tre autorickshaws som tar oss till närmaste lokala tågstation. Lokaltåget vi tar blir snabbt sprängfullt. Folk hänger ut ur dörröppningarna (som saknar dörrar). De slåss för att stiga på och av. Här är det inte frågan om att snällt vänta tills de som vill lämna tåget har stigit av. Dennna halvtimmes tågresan ger oss en inblick i Mumbais rusningstrafik.
Vi är sex tjejer och två killar: tre finska tjejer, två ukrainskor, en kanadensiska, en amerikan och jag. Två personer från agenturen vallar oss. Skönt att för en gångs skull slippa tänka, utan bara följa med.
På tåget får jag reda på att det inte är en bollywoodfilminspelning vi är på väg till, utan en reklamfilm för tv.
Efter att vi slagit oss ur tåget, så väntade åter en autorickshawfärd.
När vi slutligen når inspelningsplatsen, så har det tagit oss en och en halv timma.
Förstår nu varför min agent var noga med att påpeka att den totala arbetsdagen skulle vara cirka tolv timmar. Gaget är 500 rps, vilket är cirka 85 kronor, dvs cirka vi får 7 kronor i timmen.En representanten från inspelningsteamet hälsar oss välkomna och säger sedan: “Det viktigast är att ni har på er samma kläder imorgon också.“

“Imorgon?“ undrar vi allihop. Ingen av oss åtta har hört något om två dagars jobb. Finskorna flyger hem nästa dag och vi övriga säger snabbt att vi inte kan binda upp oss för en dag till. Endast ukrainskorna (som är systrar) säger att de kan komma båda dagarna.
De tas åt sidan och börjar sminkas tillsammans med cirka tio indier. Vi övriga får vänta så länge, med kommentaren att vi kommer att behövas senare.

Vi sitter och läser, bjuds på frukost och sedan på lunch utan att något inträffar.Det blir naturligt så att vi delar in oss i tre grupper: finskorna, ukrainskorna och vi övriga tre.
Kanadensiskan heter Diane och reser runt i indien med en kompis, de har varit ute en månad.

Amerikanen heter Bryan och anlände till Mumbai för några dagar sedan. Han är här i Indien för att göra en ryggmärgsoperation. För åtta år sedan var han med om en bilolycka i USA där han skadade ryggen. I och med att han inte hade någon sjukförsäkring, hade han inte råd med kvalificerad vård. För tre år sedan började han förlora styrseln i vänster ben. Han klara sig ett tag med att träna ordentligt, men nu har det kommit till en nivå där han måste undersöka det ordentligt, troligen göra en operation. Han sa själv att han är ett “living proof“ på hur rätt Michael Moore har I sin film “Sicko”. Det amerikanska sjukvårdssystemet är sjukt.
Efter att kollat runt på internet över hela världen, så kom han fram till att Indien har den bästa sjukvården per betalad dollar. Skulle han betala undersökning och trolig opereration i USA skulle det gå på minst 100.000 till 300.000 dollar. I Indien kommer det ligga på cirka 5.000 till 8.000 dollar. För att få träffa en ryggspecialist i USA, som konstaterar att han behöver göra en ryggrönken, vilket Bryan redan vet att han behöver göra, så måste han betala minst 1.000 dollar för besöket. I Mumbai betalar han cirka 10 dollar för mötet och själva ryggrönken hamnar på under 100 dollar.

Det är intressant vilka människoöden man träffar på.

I början sitter jag snällt och väntar där de placerat mig, men efter lunch börjar jag se mig om. Går runt på området utan att någon bryr sig och ser många olika inspelningsmiljöer. Tågstation, tempel, stort fint hus, liten bygata, mm.

Det byggs och snickras lite var stanns inför kommande inspelningar och jag finner tre olika utomhustagningar som är på gång samtidigt. Går sedan in i den stora ladan där vår inspelningstudio ligger. Reklamfilmen skall marknadsföra en investmentfond. Den utspelar sig i restaurangmiljö och om jag fattat storyn rätt, så händer ungefär följande:
Ung vacker man, som intelligent nog investerat sina surt förvärvade slantar i denna suveräna investmentfond, har nu så mycket kosing att han kan bjuda sin undersköna flickvän på fin restaurang. Eftersom han blivit rik som ett troll, har han råd att gifta sig med henne, så han friar. Varpå en fullständigt motiverad gitarrspelare kommer fram och sjunger en serenad för dem. Så går det när man investerar i “Hederlige Harrys Begagnade Bilhandel-fond“ – Gör det du också!Räknar det till mer än hundra personer i studion, varav ett tjugotal är statister som agerar restauranggäster i bakgrunden.
Regissören är en korpulent man med ett litet pipskägg. Han sitter vid en monitor som visar kamerans bildfokus och han ger fåtaliga, lågmälda instruktioner till sin “Head Assistant Director“. Hon är en bestämd ung dam som inte tillåter någon att slappna av. Hon skriker nästan konstant i en megafon och verkar ge betydligt fler instruktioner än hon får från regissören. Till hennes hjälp har hon två eller tre “Assistant Directors“. Varav en som är ansvarig för oss statister. I övrigt är det ljussättare, ljudsättare, kameramän, byggjobbare, rekvisitatillverkare, tebryggare, etc. Det mest udda jobbet har killen som ser till att studiodörren inte öppnas för mycket. Dvs hans jobb är inte att öppna och stänga dörren eller att hindra personer från att gå ut och in, utan hans jobb är att sitta på en stol innanför dörren (som öppnas innåt) och med en pinne hindra dörren från att gå upp så mycket att ljuset utifrån påverkar ljussättning.

Jag började prata med den äldsta av de ukrainska systrarna mellan tagningarna. Hon visade sig vara mycket missnöjd med vårt gage. När hon pratat med några av de indiska statisterna fick hon reda på att de hade minst 1.300 rps per dag. Hon ville att vi västerlänningar skulle strejka eller i alla fall gemensamt tala med en av våra hjälpredor från agenturen om denna ojämlikhet. Jag påpekade att vi övriga ännu inte tagits i anspråk, så vår förhandlingsitts var inte den bästa. men jag lovade att gå och tala med dem.
När jag pratade med de övriga, kunde vi muntert konstatera att ingen av oss hade tagit detta extraknäck för pengarnas skull och de indiska statisterna hade troligen inte hade motsvarande två heltidsanställda hjälpredor, vars enda jobb det är att hålla reda på oss västerlänningar.Finländskorna var dock sura över att vi inte kunde få klart besked om vi över huvud taget skulle vara med eller inte. De skulle ju flyga hem nästa dag och kände att de slösade bort sin sista dag i Indien till ingen nytta.

Jag återkom till Lilia, som den äldsta ukrainska systern heter, med det negativa beskedet. Men jag erbjöd mig att bistå henne i förhandllingarna, då varken hennes eller den huvudansvariga hjälpredans engelska var speciellt bra. Han heter Elias och sa (naturligtvis!) att vårt gage är fråga mellan oss och vår agent. End of discussion! Jag påpekade att Lilian och hennes syster Galina hade en bra förhandlingssituation inför nästa dag.

Fick sedan en lätt surrealistisk känsla när jag satt och pratade med Lilia. Hon berättade om sitt liv i Ukraina där hon är utbildad ingenjör. Hon har haft tre jobb efter sin examen, varav ett var att rätta intagningsprov till universitetet. Det var ett bra jobb eftersom hon kunde tjäna en del extra om hon rättade i de sökandes favör - mot en extra summa under bordet. Tydligen är lönen så dålig att den är omöjlig att leva på, därför ses jobb där man kan tjäna lite vid sidan av som “Good jobs!“. Dock slutade hon med det när den nya presidenten började rensa upp bland hennes kollegor och några av dem hamnade i fängelse. Fast nu var det tydligen ingen risk längre, upprensningen bland mutkolvarna hade kommit av sig. Men hon hade tröttnat på det och ville istället försörja sig på att köpa in kläder och smycken i Indien för att sälja i Ukraina. Dock beviljades inga visum till personer som inte hade fast anställning och dessutom kunde vara svårt att få jobb i framtiden om man har ett hål i sitt CV. Så hon har för närvarande ett definierat jobb, där någon person hemma i Ukraina varje dag skriver upp när hon kommer och när hon går. Hennes månadslön på 120 dollar för jobbet som hon inte gör, har hon ingen aning om var den hamnar. Hon är bara glad för möjligheten att vara ute och resa utan att riskera sin framtid. Ukraina framstår som ett fixande och trixande system. Ibland är man glad över Sverige.

Klockan fyra drar finskorna utan att säga något och utan att få betalt.

Klockan sju bryter alla upp.

Vi gör vi samma resa tillbaka. De mötande tågen från Mumbai är även nu överfulla.Vårt tåg in till Mumbai är dock glest befolkade.
Vi är tillbaka vid McDonaldsresturangen klockan nio på kvällen, tretton timmar efter att vi startade.

Bryan, Diane, hennes kompis Lisa och jag avslutar dagen med några öl. Ukrainskorna var för trötta, de skall ju dessutom upp till en ny inspelningsdag imorgon.

Det blev inget genombrott i Bollywood för mig denna dag.